Att vi just nu är väldigt bortom räckhåll här är en underdrift... Mycket i skolan och sen alldeles för mycket tankar utanför som krashar med allt annat. Ärligt, jag mår inte speciellt bra inombords just nu. Skolan och all stress på det gör allting bara värre. Vet inte vad som är fel, men känns lite som att jag försöker förstöra allting för mig själv. Mår jag lite dåligt så gräver jag gropen djupare och kan sedan inte ta mig upp. Sjävldestruktivt beteende? Jupp... Det gör ont att erkänna det för sig själv. Att man inte alltid är stark nog för att klara av allt livet slänger på en. Att man inte alltid har vad som krävs för att lista ut det sista svaret. Att falla ner och inte kunna ta sig upp själv.

Jag vill tro att jag är en stark person, som klarar av alla livets motgångar och kan ta mig genom det med ett leende på läpparna för att jag inte gav upp. Men ibland sätter jag för höga krav på mig själv. När allt jag vill är att lyckas och det inte går så trycker jag istället ner mig själv för allt jag inte klarade av det, för allt som jag gjorde fel. Istället för att se det bra i det dåliga, så ser jag istället allt negativt som jag gjorde och alla brister jag har. Trycker ner mig själv och min förmåga av att klara av saker. Jag vet att det inte är rätt och att det inte är på de sättet jag ska ta itu med allt, men det är så jag gör. För att kunna låta det vara okej för mig att misslyckas, så intalar jag mig att det är mig det är fel på, att det är anledningen till att allt inte gick som det skulle. JAG, jag är felet och jag är den misslyckade.

Måste lära mig att inte trycka ner mig själv så fort något inte går som jag tänkt, när något misslyckats, när jag misslyckas. Jag är perfektionist, och vill att allting ska vara perfekt. Även på saker jag inte är bra på, som jag inte vet något om så vill jag ändå göra det perfekt. Jag måste lära mig att se på sakerna som jag gjorde bra och sakerna som jag kan lära mig från, man har inte misslyckats fören man har kastat in handduken för gott. Att ta en paus, komma igen och kämpa lite hårdare. Lära mig av sakerna som jag förra gånger inte klarade av.

Såklart, allt detta är så mycket enklare sagt än gjort. Det är inte lätt att säga till sig själv att det är okej att inte lyckas med allt. Jag förstår och jag vet det, men det är det bästa. Att lära sig med tiden att det är okej att inte lyckas första gånger, så länge man inte ger upp och fortsätter att kämpa. Det är inte jag det är fel på, det är inte jag som ska se ner på mig själv, istället ska jag se på de alla de bra sakerna som jag gjorde och kämpa vidare. Ta lärdom och gå vidare, inte sitta och traggla med mina egna tankar om allt som jag inte klarar av. Jag MÅSTE se framåt, för mitt eget bästa och för att inte se till att sitsen jag hamlat varar för evigt.

Deppigt men ärligt inlägg, man kan inte alltid vara på topp och jag måste inse det för att gå vidare. Lika så för alla, att trycka ner sig själv är inte svaret, det gör bara allting jobbigare. Men som sagt fortfarande lättare sagt än gjort. Men kom ihåg att alltid fortsätta att kämpa, det som nu verkar jobbigt kommer om några månader vara ett minne blott. Så försök att gå vidare så snabbt som möjligt och låta er själva vara glada för allt det bra som livet har att erbjuda. Inte lägga för mycket tanke på de negativa delarna. Det blir alltid bättre, trust me. 

-B