Nu välkomnar jag, med inte så öppna armar, månaden på året som faller mig sämst i smaken.. November.. Inte min månad någonstans och alltid ska något gå så brutalt fel. Den månaden på året då jag bör stänga in mig själv i ett rum nånstans och inte lämna min plats förens 1:a rutan i chokladkalendern ska öppnas. Jag må överreagera lite, men den här månaden är inte, och har aldrig varit, min månad.

November har aldrig varit en månad där saker har gått vägen för mig, och inte för de som står mig nära heller. Förlorat så extremt mycket under November månad de senaste åren och olyckan och oturen bara fortsätter att ringla över mig, även detta året även om vi bara är två dagar in. Känner mig hopplös och hjälplös, jag vill kunna fixa allting runt om mig samtidigt som jag måste fixa mig själv. Tiden räcker inte till. Jag räcker inte till. Jag vill må bra och jag vill känna mig full av livsglädje och taggad på morgondagen. Vilket är extremt svårt när det känns som hela världen jobbar mot mig. 

 

Det suger att inte må bra, speciellt vid den tidpunkten på året då skolan begär det bästa från en, då man verkligen måste prestera. Jag har inga problem med att jobba under stress och press, men jag måste känna motivation för de jag gör för att klara av min uppgift. Det hela hade ju underlättat en del om det hade varit skolan, och endast skolan, som jag behöver oroa mig för. Så enkelt är det aldrig. Nu när nästan ingenting annat runt omkring stämmer heller så blir skolan det som river ner mig totalt och får mig att tappa fotfästet. 

 

Jag kan skjuta upp min egna känslor och hur jag själv mår, jag mår inte bra av det, men det går. Dock kan jag inte skjuta upp skolan. Prov, inlämningar, glosor, labbraporter och hela köret, allt har en deadline som jag måste anpassa mig för. Deadlines som oftast inte går ihop med resten av allt som händer i mitt liv. 

 

När allting blir för mycket, när jag blir för mycket. Då känns allt blankt. Jag känner mig helt tom inombords och allt jag ser är svart. Som ett oändligt eko av ett skrik på hjälp som ingen kan höra. Som bara jag hör. Något som äter på mig inifrån och gräver mig djupare ner i all den skit jag redan sitter i. Jag är tom, blank och kall. 

 

Läget just nu - Inte det bästa, mått värre.. Men känner mig tom inombords och vill inget hellre än att bädda ner mig under ett täcke och kolla på serier hela dagarna långa. Sometimes life sucks

-B