Jag har en tom känsla, jag går med döda steg, tittar med döda ögon, agerar med döda rörelser. Somnar och och vaknar med äckligt trötta ögon och sinnen, orkar inget och vill inget. 

 

Min utsida säger en sak medans insidan säger en annan, jag är äckligt jävla ärlig när jag säger att jag är död inombords, allt jag någonsin trott på känns längre bort än någonsin och för var dag som går försvinner en liten bit av mig ut i det tomma intet, jag vet ärligt inte vad som händer, men jag orkar inte mer.

 

Förra året var ett sju helvetes jäkla jobbigt år för mig på alla plan som existerar, ett sånt år som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag hade otur på otur på otur på otur. Jag var glad att jag klarat mig genom det, nätt och jämnt men jag gjorde det. Jag stod på ny år och sa gott nytt år till alla runt omkring mig med ett äkta leende på läpparna, 2013 var över och jag kunde inviga ett nytt år, ett bättre år. 

 

Men bara genom att vinka hejdå till det gamla och säga hej till det nya betyder inte att allt är glömt och förlåtet från förra året. Jag har sagt att jag kommit över allt som hänt och siktar och kämpar för det bättre, jag gör det bästa jag kan, men aldrig nog, tycks det verka. Jag verkligen kämpar för min egna lycka och försöker varje dag göra något som får mig att bli lycklig. Men det verkar inte finnas, vart jag än vänder och vrider mig om så är allt dött för mig, ingen lycka att hitta, inget. 

 

Det känns som efter förra året vill jag bryta av, säg tack och hejdå. Försvinna och inte komma tillbaka, när så mycket ändras på så kort tid så är det jävligt mycket att ta igen, tankar, känslor och mig själv. Hela förra året gick åt att oroa mig för allt och alla runt omkring mig, kompisar, familj, skola, framtiden - ALLT. Det fanns inte tid eller ork efter allt det att bara vara jag, utan måste och utan krav, alltid fanns det något som skulle fixas och göras och inte en sekund av ro fick jag i mitt sinne.

 

Idag, idag är jag helt jävla slut, jag orkar inte, jag bryr mig inte och jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen och jag vill inte gå och lägga mig på kvällen, jag vill inte sitta stilla och jag vill inte gå. 

 

Allt jag vill är att komma framåt, men jag orkar inte, jag har ingen ork kvar för att kämpa. Jag vill, men jag orkar inte. Känner ingen mening med något alls. När man sitter på bussen på väg till skolan och varje jäkla morgon önskar att den ska krocka så man kan checka in på ett sjukhus och bara ligga där lealös i flera månader, så vet man att det gått för långt.

 

Ofta får jag känslan att jag aldrig duger till något, att bara försvinna hade varit den enkla, smidiga vägen. Men jag  vet hur djupa sår det lämnar efter sig, hos personerna som står kvar, jag har varit där, samma här, en för många gånger. Mitt psyke ät otroligt strakt, även om jag just nu är väldigt svag. 

 

På detta, skolan, gymnasiet, natur, plugga, framtid... Jag vill så gärna göra bra ifrån mig, i allt, men orken finns inte där, jag har tid men ingen ork och ingen lust till något alls. Hur patetisk och korkat det låter förstår jag, kommentarer som "Det ska inte vara enkelt eller roligt" hugger mig i magen. Skolan ska väl vara något man ska längta till, eller? För vad är ärlig talat meningen med att göra något man verkligen inte vill. Det är väl där man ska lära sig saker, saker som man senare i livet kommer kunna ta nytta av. Men som det är nu, så lär jag mig inget, proven är där för att ha koll på hur bra minne jag har, läxförhör på hur dålig jag är och muntligt på hur jag tydligen inte kan prata. Allt är strunt samma, oviktigt och meningslöst, jag försöker men inget funkar. Jag lär mig inget.

 

Jag är inte den som klagar, har aldrig varit, men detta gör mig så frustrerad. Jag kämpar, men lär mig inget. Och som det är nu så orkar jag inte försöka längre, jag går ständigt runt med en känsla som tynger mig långt ner under havsnivån. Försöker vara positiv och försöker att blicka framåt, men, det går inte. Inget jag gör känns aldrig bra nog, läxorna rullar in en efter en, proven på det, ska fixa allt för att få en framtid, men, jag orkar inte. 

 

Har ingen gnista kvar och det känns som jag förlorat allt, även om det finns stunder där jag är otroligt lycklig, så går det alltid tillbaka till olycka och oro, jag har inget inre ro kvar som när man var mindre och clueless. Jag försöker ta vara på alla de små stunder som gör mig lycklig och glad, men det finns inte många kvar, allting har blivit en börda. 

 

Jag känner mig känslolös, jag gör saker för att se om jag känner, jag kan seriöst överväga att trilla med cyklen med flit för att se om jag känner något, det onda gör mindre ont idag, men den negetiva effekten med det är att min lyckliga skala har höjts till en nivå som är svår att pricka. 

 

Allt det som en gång var det jag älskade mest har nu blivit det jag vill rymma ifrån. Jag vill åka iväg, försvinna ett tag och komma tillbaka med nytt hopp och nya ögon. Glömma, släppa och lämna det gamla bakom mig, röra mig framåt och skapa mig själv ett liv som jag vill leva. Inte sitta här, fast, och tillbaka utan något hopp eller ork för något. Jag vill vara full av glädje, lika mycket på utsidan som på insidan. Jag vill vara fri och jag vill vara jag.

 

Förra året var förjävligt, men nu måste jag ta tag i konsekvenserna och efter allt som hänt, så har jag ingen ork kvar för det. Jag sitter här, ensam med en miljon tankar i huvudet och en miljon saker som måste göras, har inte tid att lägga på mig själv då skola och allt annat tydligen är viktigare. Jag är utmattad och trött, färdig, jag orkar inte mer. 

 

Jag går ut så ofta jag kan, försöker lämna allt och försvinna, skratta och vara glad. Går ut på helgerna för att komma bort, spenderar så mycket tid jag kan på saker där jag bara kan vara jag och inte ora mig över något annat, stallet ensam, Yolo-trips med S, borta helger osv. Saker där jag kan släppa allt och för några timmar endast vara jag. 

 

Jag vill bara sätta mig på ett tåg, byta till flyg och landa på en liten ängslig gård någonstans ute på vishan i något land långt bort, där ingen kan hitta mig, sitta där för mig själv, utan oro för något och utan måsten och krav. Jag vill inte vara kvar här längre, jag orkar inte. 

 

Det har gått för långt jag vill inget, den lyckligaste och gladaste personen som du kunde träffa finns inte längre, jag kan inte hitta mig. Jag känner mig borta, vilse och försvunnen. Jag kunde innan gå i flera veckor sprudlande av glädje och hopp innan, men nu är det ett minne blott, jag känner mig förlorad. 

 

Så grattis livet du vann, jag förlora, happy now?