Åter igen på depp-mode. Great.

Efter en helg som startade lite knackigt men gick vidare till en riktigt lyckad och trevlig kväll med bästa möjliga sällskapet så är jag nu på söndag kväll tillbaka på ruta ett. Stundvis lycka och glädje kan inte bota en djupare känsla av olycka. Bevisat, återigen. 

 

Från att ena stunden vara hur glad som helst till att nästa stund känna mig ensam och bortglömd, begravd i mina egna tankar och måsten. Känns inte som ett hållbart livstils sätt och är inte ett sätt som jag vill fortsätta att leva med. Allt blir för mycket ibland och jag kan inte alltid ensam klara av det.

 

Det bästa sättet för mig att få av mig lite av all den negativa energin som samlas inom mig är helt klart att skriva. När jag mår som värst kan jag sitta och skriva i flera timmar, i ett word-dokument som senare samma dag raderas och försvinner från jordensyta och aldrig visas för någon. Det är min terapi och det är mitt sätt att få uttryck av mina känslor som jag annars är så bra på att gömma undan tills allt blir för mycket och exploderar rakt i ansiktet på mig. Fast oavsett hur många ord som skrivs ner, hur många meningar som avslutas så är det aldrig nog. Jag lyckas alltid komma tillbaka till den punkt där allting exploderar och sen står jag där igen och försöker klistra ihopa allting igen så som det var innan. Funkar ju sådär.. 

 

Just nu är jag där, där allting exploderat och jag inte riktigt vet ut eller in på livet längre. Jag vet att grubbla vidare inte kommer lösa något. Men på ett konstigt litet sätt så lyckas jag alltid göra det ändå.. Får väl bara fortsätta att försöka. 

 

-B