Nu är jag f*n arg, frustrerad och lite smått besviken. Vart tog respekten för varje enskild elev vägen? Hur man ska behandla alla lika och hur man absolut INTE ska peka ut någon och på något sätt få de att känna sig sämre än alla andra. Inspirera och inte trycka ner. F*A*N

Känner väl att jag måste ta det lite från början.. 

Det är ett ämne som jag inte gjort så bra ifrån mig i skolan i våras och förra hösten, läraren har tidigare även påpekat detta till mig personligen och jag vet om det. La inte ner den tid som behövdes förra året och istället för att plugga och ta tag i det så sköt jag undan det och försöka glömma bort det. Funkade ju såklart inte. Grattis liksom. 

Tog dock tag i det under sommaren och började att plugga lite mer kontinuerligt och fick gjort lite och började lära mig grunderna, SJÄLV, lektionerna var som latin och det gick alldeles för snabbt för mig, därav att jag inte försökt mig på det tidigare. Men nu när jag kunde ta det i min egen takt och lära mig på mitt bästa sätt, så har jag lärt mig extremt mycket. Mycket mer än vad jag kunde i våras i alla fall. Tog en liten paus i början av terminen för att komma igång med allt annat också, men nu sedan någon vecka tillbaka har jag börjat igen, sitter någon timme varje dag och tragglar mig igenom uppgifterna en för en. 

Dock inte det viktiga och verkligen inte det jag är arg för. Arg blir jag när jag kommer till lektionen, gör ett grupparbete, en uppgift, ett experiment eller lyssnar på lektionen. Försöker göra mitt bästa och försöker lära mig så mycket som möjligt och efter lektionen, genomgången så kommer det utvärdering av lektionen eller uppgiften vi fått och gjort. Vår lärare i just detta ämnet har en för vana att prata om de ”bästa” och de ”sämsta” också eller, ja, på ett lite finare sätt - ”De som lyfter gruppen och för arbete framåt och de som… inte gör det och kanske ska börja ägna lite mer tanke åt saken”. När hen säger detta, är hen även väldigt bra på att titta väldigt tydligt på de personerna hen syftar på. Vid den bra delen alla som gör bra ifrån sig, och på det dåliga. Mig. Jag tror jag kan inbilla mig ibland. Jag menar, en lärare får ju inte kolla ner på en elev oavsett om hon eller han är sämst i klassen? Det går ju emot allt. 

Idag var i alla fall ytterligare en sådan dag, då jag verkligen kände hur läraren stirrade på mig under de 10 sek hen sa de dåliga. Tittade rakt på mig. Jag inbillar mig, right? Men nej, inte bara jag som märkte det. När inte bara jag ser hur läraren tittar ner på mig då måste det ju vara något. Idag fick de mig att känna mig extremt nedstämd, ledsen och hopplös. Liksom, en blick? Några ord? Fick mig att tappa gnistan för att även försöka. Det är inte första gången heller och vanligtvis brukar jag skoja bort det. Att läraren tittar på mig. Men när jag verkligen försöker och när jag lägger ner tid och arbete på att försöka bli bättre och sedan får den utvärderingen av läraren. Det gör mig i första hand väldigt ledsen, men framförallt arg. Jag kämpar, jag försöker. Kanske inte är den smartaste eller den bästa, men jag är bra långt ifrån korkad. Jag behöver inte en blick som säger till mig att jag inte är lika bra som alla andra, om inte just den blicken och de orden ger mig vad som krävs för att bli just bättre. Vilket de i detta fallet inte gör. 

Det som gör mig så arg egentligen är att lärare har som uppgift att inspirera och hjälpa till att få ungdomarna att satsa på sig själva, uppmuntra eleverna till att lära sig mer och bli intresserade av just deras ämne. Blir jag inspirerad om jag känner mig ”uthängd”? Nej. Vill jag lära mig mer bara för att läraren säger att jag är ”sämst” i gänget? NEJ. Dem är ungdomarnas hopp för framtiden, vi lägger bokstavligen talat vår framtid i deras händer, visst vi själva har ansvar med. Men deras ansvar väger tyngre. Vi litar på att de ska hjälpa oss att bli bättre, även om vi kanske räknas som hopplösa fall. Så ska de hjälpa oss och inspirera, det är deras jobb. Jag vill bli bättre och jag vill också att läraren i sig ska tro på att jag kan.

Om inte läraren verkar tro att jag kan, hur ska jag då ensingång tro på att jag själv kan? Läraren har ett jobb att lära ut. Lär man ut rätt så inspirerar man samtidigt eleverna att vilja lära sig mer. Eller? Läraren i sig kanske inte såg det som något fel. Men om man själv konstant får denna blicken när samtalsämnet om ”vem som ska ge mer på lektionerna” kommer upp så bli man ganska trött och ledsen på det. Nej, jag är ARG, varje enskild elev har rätt till att få lika möjligheter att klara av det. Att inte bli utsatt, eller ens känna sig utsatt av att läraren tittar lite extra på dig med vad man personligen kan uppleva som en nedtryckande blick med några ord. 

Jag är trött på lärare med förutfattade meningar om elever baserat på resultat och resultat endast. Ska det vara så? Jag känner mig inte alls inspirerad att gå till skolan och jag försöker ändå mitt bästa att hänga med, göra mina läxor och plugga till proven. Mitt bästa. Kanske inte duger för alla, but its the best i got. Kan ju inte göra mer. Så vad gör jag fel? 

Jag vill inte gå till lektionerna, jag vill inte heller klaga då jag ändå ska ha läraren tills min gymnasium tid är över. Vill inte ha ännu värre blickar. Det jag vill ha är en ärlig chans, som inte utgörs av resultaten av mina prov. Utan över hur mycket jag försöker, inga dömande blickar bara för att jag inte är en av de bästa. Jag vill bli bättre och jag vet att jag kan. Att ha en lärare som tror samma sak är helt klart ett krav om de ens ska lära ut i ur min synvinkel. 

Äsch, jag får väl bara suck it up och stå ut. Vet inte annars vad jag ska göra *ARG

-B