Tre jävla år har gått nu. Jag har lyckats leva i glädje. Leva i nuet och njuta av livet. Men nu har jag tagit ett steg tillbaks. Känner hur ångest, depression och mörker sköljer över mig. Omsluter mig och äter upp mig inifrån. Jag vill loss. Jag bröt mig loss från ätstörningarna en gång och de ska aldrig någonsin få förgifta mitt liv igen. Inte ens när livet testar mig ska jag falla så långt ner igen. Ett bakslag, en dålig dag eller vecka, det är ingenting i jämförelse med min viljestyrka och kärlek. Kärleken till livet är starkare än påfrestningar och lockelsen att slippa bry sig. Jag gillar att bry mig, att känna och att älska.

Fuck anorexin. Du har inte mig längre.